Ibland så leker livet, allt känns bekymmersfritt och livets ljuva sång spelas i örat. Andra perioder så går livet bara fel, och allt känns så ångerfyllt, sången som en gång var lyckans rop är nu en dov och sorglig melodi.

    Jag har haft min beskärda del utav både bra och negativa perioder i mitt liv, och trots att de bra perioderna med stor del överväger de negativa är det inte enkelt att bara glömma bort.

    Jag är nämligen en ältare, jag ältar saker som hände för en timme sen, en dag sen eller ett år sedan. Småsaker som andra hade glömt bort på en sekund kan vara i mina tankar förevigt. Jag borde inte ha sagt sådär, jag borde inte ha betett mig sådär, är återkommande tankar hos mig. Och varför? Vad vinner jag på att älta? Det är bara en evig process utav självförminskning som leder till självhat. 

     Jag önskar att jag hade svaret på detta, jag tror nog att jag har läst hundratals inlägg och sett hundratals videos om ämnet, men ändå kan jag inte skilja på en normal tidsprocess att tänka på något jämtemot ett ältande. Jag vet såklart skillnaden om vi skulle prata om det rent på papper, men när jag ligger vaken här nu på natten, för den 3de natten i rad denna veckan, i den 3de veckan utav denna månaden, så ängslas jag fortfarande utav hånfulla minnen som ploppar upp i huvudet.

    Jag vet att det inte är mitt fel, men samtidigt vet jag att det är det. Jag har fått ta emot många svårigheter, men jag har även själv varit en del utav andras svårigheter, och detta är naturligt. För det finns ingen sån sak som perfektion, trots att jag sedan jag var ung har strävat efter att vara så perfekt som möjligt. Man kan aldrig alltid göra allting rätt, eller allting fel, du kommer ha perioder där du känner dig som världens sämsta, men även världens bästa. Det viktigaste är att komma ihåg att det är okej. 

    Jag blir dock arg, och irriterad, och sur på mig själv. Jag önskar att jag kunde ta tag i mig själv och ruska om mig. Varför gör du detta mot dig själv? Varför är du så dum? Varför bryr du dig om helt orelevanta saker? Du är bra som du är, sluta upp med allt övertänkande, vart leder det? Ingenstans.

    Jag har sedan jag var ung alltid funnit tröst i det skrivna ordet, jag har läst böcker sen jag minns, jag har skrivit noveller sen jag minns, jag har bloggat från perioder till perioder och njutit utav de ögonblicken då mina ord fritt har kunnat flyta på sidorna, eller kunnat försjunka mig in i böckernas värld. Vilket är varför jag skriver denna texten nu. För att släppa fram en del av mig jag inte så ofta visar för allmänheten. 

     Jag tror att min kreativitet starkt påverkar min känsligt, min förmåga att vilja skapa och bygga upp drömvärldar kan man nog länka till min känslinghet. Jag blåser allt ur proportion, en liten sak kan var en stor sak, men jag håller det inom mig, och är rädd för att säga för mycket, för att bli kollad snett på, eller skrattad åt. 

     Min eviga önskan är att bara vara glad. Att bara slippa känna skuld över situationer där det var jag som blev illa behandlad. Att slippa ta på mig andras problem till den graden där deras välmående har mer betydelse än min egna. Och jag hoppas att jag någon gång hade kunnat sluta älta. För jag är bra som jag är, och jag borde aldrig glömma det.

 

En evig önskan.