3 dagar sen så sågs vi, och allt var som vanligt. Ditt leende fick mitt hjärta att börja bulta och ditt skratt min kropp att bli varm. Igår så försvann alla dessa känslorna. När jag nu tänker på ditt leende får jag en klump i magen, och när jag tänker på ditt skratt så får jag tårar i ögonen.

     Det var med dig jag hade planerat hela mitt liv med, hela min framtid, och nu så står jag här, tomhänt, förvirrad, och med en obeskrivlig smärta. Mina ögon är svullna, min hals är öm, men det är mitt hjärta som tog den största smällen, jag är förkrossad, och det är först nu vet jag vad alla menar när de säger att deras hjärta har blivit krossat, för det är så jag hade beskrivit läget nu.

     Frustration, ilska och funderingar, smärta, sorg och besvikelse. Ord kan inte beskriva mina känslor nu. Jag försöker att hålla en fasad uppe, jag vill inte tynga ner folk, men på nätterna när ensamheten drar in så kan jag inte hålla känslorna borta. Vad gjorde jag för fel, hur kunde vi ha löst det, jag borde aldrig ha flyttat, jag borde aldrig ha sagt att jag funderade att stanna här.

    Jag vet att det tog slut på grund utav osäkerhet, inte för att vi inte älskade varandra. Men nu ligger jag ändå här, och undrar om vad vi gjorde var rätt val. Vad säger att vi kommer må bättre utan varandra, när du var lyckan i mitt liv, när det var konversationerna med dig som fick mig att känna mig säker här uppe. Din osäkerhet var min säkerhet, och jag bara önskar att jag kunde gå tillbaks till tiden, få dig att förstå. 

    Hur ska jag gå vidare med livet nu, ska jag låtsas var glad när jag egentligen mår dåligt, ska jag hålla ett leende på läpparna när min glädje egentligen är obefintlig eller ska jag visa mina känslor, ska jag sluta förtrycka dem. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte hur jag ska agera, inte heller vet jag hur jag kommer kunna gå vidare.

    En del av mig önskar att vi kommer lösa det, att det bara var ett mindre hinder i vägen på vår livslånga resa, men en annan del av mig säger att jag har känt att det var inkommande ända sen jag flyttade och därmed försvann från den säkra zonen vi hade träffats i, och vuxit tillsammans i. 

    När jag nu ligger här ensam så vet jag inte vad jag ska ta mig till, eller hur jag ska handskas med detta, mina tårar strömmar ner längs kinderna, tårar som jag försökt hålla undan hela dagen men som under natten smyger sig på likt djävulens demoner. Osäkerheten som för 3 dagar sen var låg är nu större än hela min existens. Du var mitt safe card, du var den jag alltid hade där, och nu finns du inte längre här.

     Hur kunde du säga att detta är vad som är bäst för mig, när du så tydligt inte tänker på hur jag känner, eller hur jag mår, jag är inte en stridstank som kan ta emot alla slag mot mig, jag är en människa, jag har en själ, jag har tankar, jag har känslor, och ord och meningar sårar mig. Vad är det du inte förstår?

 

"And it doesn't matter how many new haircuts you get, or gyms you join, or how many glasses of chardonnay you drink with your girlfriends... you still go to bed every night going over every detail and wonder what you did wrong or how you could have misunderstood and how in the hell for that brief moment you could think that you were that happy. And sometimes you can even convince yourself that he'll see the light and show up at your door. And after all that, however long all that may be, you'll go somewhere new. and you'll meet people who make you feel worthwhile again. And little peices of your soul will finally come back. And all that fuzzy stuff, those years of your life that you wasted, that will eventually begin to fade. "

Ibland så leker livet, allt känns bekymmersfritt och livets ljuva sång spelas i örat. Andra perioder så går livet bara fel, och allt känns så ångerfyllt, sången som en gång var lyckans rop är nu en dov och sorglig melodi.

    Jag har haft min beskärda del utav både bra och negativa perioder i mitt liv, och trots att de bra perioderna med stor del överväger de negativa är det inte enkelt att bara glömma bort.

    Jag är nämligen en ältare, jag ältar saker som hände för en timme sen, en dag sen eller ett år sedan. Småsaker som andra hade glömt bort på en sekund kan vara i mina tankar förevigt. Jag borde inte ha sagt sådär, jag borde inte ha betett mig sådär, är återkommande tankar hos mig. Och varför? Vad vinner jag på att älta? Det är bara en evig process utav självförminskning som leder till självhat. 

     Jag önskar att jag hade svaret på detta, jag tror nog att jag har läst hundratals inlägg och sett hundratals videos om ämnet, men ändå kan jag inte skilja på en normal tidsprocess att tänka på något jämtemot ett ältande. Jag vet såklart skillnaden om vi skulle prata om det rent på papper, men när jag ligger vaken här nu på natten, för den 3de natten i rad denna veckan, i den 3de veckan utav denna månaden, så ängslas jag fortfarande utav hånfulla minnen som ploppar upp i huvudet.

    Jag vet att det inte är mitt fel, men samtidigt vet jag att det är det. Jag har fått ta emot många svårigheter, men jag har även själv varit en del utav andras svårigheter, och detta är naturligt. För det finns ingen sån sak som perfektion, trots att jag sedan jag var ung har strävat efter att vara så perfekt som möjligt. Man kan aldrig alltid göra allting rätt, eller allting fel, du kommer ha perioder där du känner dig som världens sämsta, men även världens bästa. Det viktigaste är att komma ihåg att det är okej. 

    Jag blir dock arg, och irriterad, och sur på mig själv. Jag önskar att jag kunde ta tag i mig själv och ruska om mig. Varför gör du detta mot dig själv? Varför är du så dum? Varför bryr du dig om helt orelevanta saker? Du är bra som du är, sluta upp med allt övertänkande, vart leder det? Ingenstans.

    Jag har sedan jag var ung alltid funnit tröst i det skrivna ordet, jag har läst böcker sen jag minns, jag har skrivit noveller sen jag minns, jag har bloggat från perioder till perioder och njutit utav de ögonblicken då mina ord fritt har kunnat flyta på sidorna, eller kunnat försjunka mig in i böckernas värld. Vilket är varför jag skriver denna texten nu. För att släppa fram en del av mig jag inte så ofta visar för allmänheten. 

     Jag tror att min kreativitet starkt påverkar min känsligt, min förmåga att vilja skapa och bygga upp drömvärldar kan man nog länka till min känslinghet. Jag blåser allt ur proportion, en liten sak kan var en stor sak, men jag håller det inom mig, och är rädd för att säga för mycket, för att bli kollad snett på, eller skrattad åt. 

     Min eviga önskan är att bara vara glad. Att bara slippa känna skuld över situationer där det var jag som blev illa behandlad. Att slippa ta på mig andras problem till den graden där deras välmående har mer betydelse än min egna. Och jag hoppas att jag någon gång hade kunnat sluta älta. För jag är bra som jag är, och jag borde aldrig glömma det.

 

En evig önskan. 

    

Längesedan jag la upp något här, men trots det kikar folk fortfarande in.. Tack för det säger jag bara!

Jag vet inte varför men jag fotograferar inte lika mycket som förr nu, kan bero på att jag inte är 100% nöjd med min nuvarande kamera eller på grund utav min nya jobbsituation vilket gör livet stressigare och fritiden mer begränsad..

 

Dock så är jag villig att ta bilder då och då för er skull, ni läsare som kommer hit och förväntar er ett nytt inlägg men möts av ett tomrum, en blogg utan nytt innehåll på flera flera månder... 

Jag skäms verkligen nu när jag tänker efter, det är själviskt att strunta totalt i denna bloggen när folk fortfarande har ett intresse för den, och därför kommer jag att börja uppdatera här lite mer!

 

Nedanför infogar jag lite bilder från idag, och ärligt talat, det är inte de bästa bilderna människan har skådat, men idag skyller jag faktiskt det på brist av fina naturobjek att fotografera och dåligt ljus.

 

Fotograferat som vanligt med Canon eos 1100d med mitt gamla tele-obj.

Tog de två sista bildern i motljus, är inte så bra på det så ha överseende :)

 

Took some more photos today, enjoy. 

 

Spring themed!!

 

Random photos I took a couple of weeks ago.

 

As you guys can see, my photos are extremly different from Emilys. For me a wonder by nature is something that the nature has created by it's own. Beautiful flowers, trees etc, Emilys thought that makeup and food represented the wonder of nature feeling for her!

 

My questions to Emily is:

 

Why does makeup and food represent a wonder of nature for you?

When were the pictures taken?

 

semlamskriver.blo.gg

 

Any suggestions for us what the next theme should be?

The beauty of nature.

 

This is the photos I took for the first theme, wonders of the nature.

 

( It rained outside and the lighting was terrible but I hope the pictures turned out great anyways)

 

I'm looking forward to see Emilys pictures!

Tänkte göra en tag med min härliga kompis Emily nu i årets början.

Vi kommer varje vecka ha ett visst tema/känsla där vi ska fotografera vad vi anser representera det för oss. 

Vi kommer sedan beskriva varför vi tycker så, och ställa frågor till varandra.

 

First theme: Naturens under.

 

Emilys blog: http://semlanskriver.blo.gg/

 

English translation:

Hey guys! I'm going to do the Phototag with my lovely friend Emily. 

Each week we're going to have a certain theme/feeling and the goal is to take pictures that to us, represent that feeling/theme.  We're then going to describe why we think so, and ask each other questions.

 

First theme: The wonders of nature.

 

 

Stay in put to see lovely pictures with (hopefully) amazing texts.

Säg hejdå till alla julpynt, säg hejdå till de varma känslorna och den goda maten.

Hej 2015 och hejdå 2014.

 

 

Världens bästa frukost

 

Måste bara tipsa er alla om världens godaste smoothie som jag nyss gjorde, godaste jag druckit helt klart <3

 

Recept :

1 banan

Vanlijyoghurt

Frysta Hallon

 

Mixa ihop allt och jag lovar dig, det kommer smaka sååå gott! :D