Obeskrivlig smärta

3 dagar sen så sågs vi, och allt var som vanligt. Ditt leende fick mitt hjärta att börja bulta och ditt skratt min kropp att bli varm. Igår så försvann alla dessa känslorna. När jag nu tänker på ditt leende får jag en klump i magen, och när jag tänker på ditt skratt så får jag tårar i ögonen.
     Det var med dig jag hade planerat hela mitt liv med, hela min framtid, och nu så står jag här, tomhänt, förvirrad, och med en obeskrivlig smärta. Mina ögon är svullna, min hals är öm, men det är mitt hjärta som tog den största smällen, jag är förkrossad, och det är först nu vet jag vad alla menar när de säger att deras hjärta har blivit krossat, för det är så jag hade beskrivit läget nu.
     Frustration, ilska och funderingar, smärta, sorg och besvikelse. Ord kan inte beskriva mina känslor nu. Jag försöker att hålla en fasad uppe, jag vill inte tynga ner folk, men på nätterna när ensamheten drar in så kan jag inte hålla känslorna borta. Vad gjorde jag för fel, hur kunde vi ha löst det, jag borde aldrig ha flyttat, jag borde aldrig ha sagt att jag funderade att stanna här.
    Jag vet att det tog slut på grund utav osäkerhet, inte för att vi inte älskade varandra. Men nu ligger jag ändå här, och undrar om vad vi gjorde var rätt val. Vad säger att vi kommer må bättre utan varandra, när du var lyckan i mitt liv, när det var konversationerna med dig som fick mig att känna mig säker här uppe. Din osäkerhet var min säkerhet, och jag bara önskar att jag kunde gå tillbaks till tiden, få dig att förstå. 
    Hur ska jag gå vidare med livet nu, ska jag låtsas var glad när jag egentligen mår dåligt, ska jag hålla ett leende på läpparna när min glädje egentligen är obefintlig eller ska jag visa mina känslor, ska jag sluta förtrycka dem. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte hur jag ska agera, inte heller vet jag hur jag kommer kunna gå vidare.
    En del av mig önskar att vi kommer lösa det, att det bara var ett mindre hinder i vägen på vår livslånga resa, men en annan del av mig säger att jag har känt att det var inkommande ända sen jag flyttade och därmed försvann från den säkra zonen vi hade träffats i, och vuxit tillsammans i. 
    När jag nu ligger här ensam så vet jag inte vad jag ska ta mig till, eller hur jag ska handskas med detta, mina tårar strömmar ner längs kinderna, tårar som jag försökt hålla undan hela dagen men som under natten smyger sig på likt djävulens demoner. Osäkerheten som för 3 dagar sen var låg är nu större än hela min existens. Du var mitt safe card, du var den jag alltid hade där, och nu finns du inte längre här.
     Hur kunde du säga att detta är vad som är bäst för mig, när du så tydligt inte tänker på hur jag känner, eller hur jag mår, jag är inte en stridstank som kan ta emot alla slag mot mig, jag är en människa, jag har en själ, jag har tankar, jag har känslor, och ord och meningar sårar mig. Vad är det du inte förstår?
 

"And it doesn't matter how many new haircuts you get, or gyms you join, or how many glasses of chardonnay you drink with your girlfriends... you still go to bed every night going over every detail and wonder what you did wrong or how you could have misunderstood and how in the hell for that brief moment you could think that you were that happy. And sometimes you can even convince yourself that he'll see the light and show up at your door. And after all that, however long all that may be, you'll go somewhere new. and you'll meet people who make you feel worthwhile again. And little peices of your soul will finally come back. And all that fuzzy stuff, those years of your life that you wasted, that will eventually begin to fade. "


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0